Det har varit två riktigt hektiska dagar. Igår en heldag som moderator på Konserthuset i Stockholm. Trots många år som artist var det första gången jag uppträdde där, och fick se huset inifrån.
Efter en lyckad dag där (alla föreläsare jag presenterade var jättebra) åkte jag hem till Sumpan och kastade i mig lite mat och åkte upp till Hallonbergen och repade med storbandet inför nationaldagsfirandet.
När jag klev ur bilen efter repet kl 22.00 hade jag varit igång sedan halv sju på morgonen och var lovligt grusig i ögonen. Då hör jag den vackraste fågelsång jag vet ljuda över nejden.
Mycket riktigt; uppe i grannens tv-antenn satt en grann koltrast och sjöng av hjärtats lust på sitt oefterhärmeliga vis. Jag stannade en lång stund och bara stod och lyssnade till sången och kom tillbaka till nuet igen efter en lång dag av framförhållning och stress.
Så här års sitter det koltrastar lite var stans och sjunger i sina revir. Jag minns att jag och en klasskompis på scenskolan hörde sången en gång när vi gick hem sent en vårkväll.-En näktergal, utbrast min kompis. Jag klandrar henne inte, koltrastens sång mäter sig faktiskt med de flesta Carusos i naturen.
Jag blir glad av att läsa att du kan stanna upp en lång stund för att lyssna på fågelsången, trots att du stressat och jobbat så många timmar!Det är livskvalitét!
Det är verkligen livskvalitét!Det är så himla lätt att glömma det där nära enkla som att dra in doften av gräs, titta på ett vackert träd eller lyssna på en fågel som sjunger.
Ja, vad vore livet utan försommarens skira grönska och blommning och näktergalens underbara sång, blandat med en älskad skendräktig hund, som piper och gråter och vill ha ”mamma” mattes sunkiga ylleraggsockar som sina valpar, att bädda runt med, i mattes säng!”Kan man glädjas åt lite, har man mycket att vara glad åt”.. Heja Babben, tack för att du finns!